nathalie, 20 år och ensamstående mamma <3

att gå med en ständig oro i kroppen dygnet runt, att aldrig få kunna koppla av..  Det tar på krafterna, jag förstår varför jag mår dåligt och på vilket sätt nu men hur illa det är kommer inte upp för mig, hur psykist det sitter och hur krossad man egentligen är, det känns som man lever i en bubbla som inte går att ha sönder, man kämpar och kämpar men när man väl är nära att ha sönder bubblan så förstärks den tio gånger om! om det ändå var enkelt, den tanken kommer ofta, hur skulle det sätt ut, skulle det vara lätt eller finns det nått som heter lätt?

 

en känsla i kroppen som skriker men ändå är det någon som limmar på ett leende på mina läppar, jo tack jag är väll glad för det också, man vill ju visa utsidan att man kan må bra med, men när man inte gör det ? när ingen klistrar på det där leende nå mer, vad gör jag då? när allt blir mörkt och ingen finns nära till hands?

 

lukas, mitt liv och min framtid.. vad skulle jag göra utan dig? min räddning i vardagen och min största och starkaste kärlek, att du kan ge mig så mycket fast du är så liten, att du kan förstå mig så mycket och dina ord, ingen fara mamma.. att dom kan bära upp mig att det går att leva på för resten av livet, att du säger älskar dig mamma, när jag verkligen känner att du menar det, det är ett slag i bröstet på mig av kärlek ren äkta kärlek.

jag gör allt för dig, jag lämnar allt för dig och det kommer du förstå!  alla borde få uppleva det, uppleve den här äkta kärleken man inte trodde fanns, min kärlek vid första ögonkastet. jag är din mamma och jag är din pappa älskling. just nu... jag önskar jag kunna ge dig mer kärlek, som du förtjänar!