Andreas strömlund, nu ligger jag här igen ...
Andreas strömlund, nu ligger jag här igen med en sådan konstig känsla i min kropp, det kryper i mig.. Det är så vidrigt! Denna hemska saknad, varje dag, dag ut och dag in. Ingen förstår mig, jag kanske är glad, men bara en det är inte allting över, jag kommer aldrig vara den natta jag en gång var, aldrig. Jag tror att vissa tänker; äh det går över. Men det gör inte det. Varför! Jag bara önskar du fick uppleva det jag får uppleva, jag bara önskar jag fick spola tillbaka allt, som jag alltid säger. Kära du, detta vela du inte egentligen!! :'( jag känner mig så ensam varje jäkla dag, jag har inte ens lust att vara med mina vänner längre. Känns som jag till stänga in mig och inte komma ut. Känns som om alla kollar snett. Känns som om allt jag gör a fel. Jag försöker vara en bra vän, en bra mamma en bra förebild rent utsagt men hur ska det gå när jag inte för kan hålla skenet uppe själv? När det känns som hundra kilo vilar på mina axlar, trycker ner! Om detta inte hade hänt, jag älskar dig!
