nathalie, 20 år och ensamstående mamma <3

återigen varför. jag saknar dig så det gör ont!

och kommer alltid att få leva med den saknaden....

en saknad som aldirg försvinner, jag tror det blir större

ju längre det går.... när jag verkligen inser mer och mer, du kommer verkligen inte mer tillbaka...

veckorna,månader år kommer att gå och du kommer inte finnas med oss....

jag önskar du aldrig hade bestämt dig.... .:(

faaaaaaaaaaaaan!!! ska jag orka?

jag kommer aldrig att glömma dig, fina fina du..

vet du hur älskad du var? käregud, jag ber till dig.

jag vill höra dig andreas, din vackra röst som talade tillmig...

du ringde alltid, dag som natt och jag älskade det, även om jag kunna bli irreterad när du ringde när jag sov :(

hur kan man vara irreterad över det?

jag önskar du låg här brevid mig....

att du höll mig ihanden och sa att du älskade mig som du alltid gjorde, och sedan pussade mig i pannan.

du var så UNDERBAR!

jag är så stolt att jag hann dela den tid jag gjorde med dig, och jag ångrar inte en sekund...

jag orkar inte ens skriva mer nu...

jag älskar dig, inte ens döden kan skilja oss åt..