nathalie, 20 år och ensamstående mamma <3

tack alla, verkligen tack alla som finns vid min sida.
jag kanske inte alltid visar hur jobbigt det är..
jag vill inte lägga allt på er, jag vill vara glad med er
jag vill vara ssamma nathalie som jag alltid har varit.
på utsidan skrattar jag och på insidan skriker det.
det gör så ont, och jag bryter ihop.

jag orkar verkligen inte med allt,
och jag vet att ni vill göra allt för mig så det ska bli bättre.
men det går inte, hur ska det kunan bli bättre när han aldrig finns här igen
jag kommer aldrig få höra hans röst, jag kommer aldrig mer få se hans vackra ögon
eller få hans fina sms.. en smäärta som det inte fnns någon hjälp eller bot till..
jag önskar jag var lika stark som alla andra..
men jag vet att dom är lika sm mig, det går inte alltid att dölja sin
smärta-..
och jag är så otroligt glad att jag har mina älskade vänner som får  mig
känna  min levande och visar mig att det faktist finns någonting att leva upp till.

och jag ska leva upp till dina drömmar andreas, som jag alltid har sagt!!
jag ska leva på det viset du vela att vi skulle leva!

men jag hatar att vara utan dig!!

jag fick en skiva av dig, nästan innan detta hände,
med massa fina låtar, jag lyssnar jämt på den..
den påminner mig om dig..

förlåt om jag inte skriver så ofta, men jag klarar inte att skriva..
jag vill inte! :'(

en dag kanske jag också ser solen igen..