nathalie, 20 år och ensamstående mamma <3

jag vill vandra med dig andreas,

jag kan inte komma fram till vad jag vill längre..

hur jag än beeter mig så känner jag mig obekväm.

jag känner din närvaro hela tiden

och den gör mig stark för stunden,

tillräckligt stark just nu!

att inte kunna prata med dig,

att inte kunna träffa dig,

att inte kunna få tag i dig,

att inte få veta vart du tagit vägen,

allt gör mig galen..

 och att gå runt och veta att du verkligen aldrig

kommer att komma hem igen..

det gör mig vansinig. jag vill skrika..

men jag vill inte skrämma iväg dig, du som är brevid mig.

fina fina fina, vet du hur otroligt fin du är?

jag kommer inte säga, vad fin du VAR, NÄR du fanns eller HETTE andreas.

Du ÄR fin, du FINNS, och ditt namn förblir alltid andreas!

du är inte borta,

du är med mig!

jag kan aldrig förklara.

vad jag hör när du inte säger någonting?

ett evigt blåsande vid mitt öra eller en rysning jag alltid får i kroppen,

får mig att känna att du verkligen är vid mig. 

vart jag än går och var jag än befinner mig, kommer du

vandra med mig, tills min tid är inne älskade du..

hela dagarna ser jag folk skratta och vara lyckliga..

jag tänker alltid för mig själv, att jag önskar att jag kunna vara som dom.

men jag vill inte..

hellre ledsen med dig än glad utan dig..

för ett tag!!

Du kom, Du gick, men förevigt skall du påmind mig om livets vackra sida.

Förevgit i mitt hjärta. Förevigt i mina tankar. 

Förevigt denna tro, tron på att vi snart ses igen. 

Ta hand om dig vår ängel Andreas, som finns i himlen.

en sista smekning av din hand på min axel?

eller en sista kyss, eller ett sista telefon samtal.

jag vill höra, känna, och röra